Vad är manodepressiv psykos eller också bipolär affektiv sjukdom?

På medeltiden blev människor med psykiska störningar grymt utfrysta från samhället. De fängslades rutinmässigt. Inte som straff, utan för att människor var rädda för dem, trodde att de var besatta av demoner och häxor. De ville skydda sig genom att fängsla dem.

Senare skickades psykiskt sjuka människor till kloster där de vårdades av nunnor. Senare skickades de också till asyl, som mer och mer liknade sjukhus.

Psykiatrin som medicinsk disciplin började ta form i slutet av 1700-talet. Bland de första psykiatrikerna fanns P. Pinel och J. E. D. Esquirol.

På 1800-talet började man klassificera och kategorisera de olika typerna av störningar. E. Kraepelin myntade först begreppen "dementia praecox" och "manodepressiv sinnessjukdom".

Dementia praecox döptes senare om till schizofreni av E. Bleuler. Manodepressivt vansinne blev först cyklofreni, sedan manodepressiv psykos, vilket ändrades till det nuvarande namnet bipolär affektiv sjukdom.

Bipolär affektiv störning är en allvarlig psykisk sjukdom som kännetecknas av att patienten har en suddig uppfattning om sig själv och sin omgivning.

Den orsakas av kroniska humörsvängningar (affektiv labilitet) och växlar mellan perioder av mani, perioder av hypomani och perioder av depression.

Sjukdomen drabbar mer än 1% av världens befolkning, oavsett nationalitet, etnicitet eller socioekonomisk status.

Bipolär sjukdom är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning bland unga människor.

Humörsvängningar är vanliga i livet, t.ex. när man ställs inför stressande händelser. Om humörsvängningarna är framträdande, ihållande och åtföljs av episoder av ångest kan det vara grunden till en affektiv sjukdom.

Affektiva störningar kan vara unipolära, där endast en "stämningsextrema" förekommer, dvs. depression. Den andra typen är bipolär störning, där stämningen svänger från depression till mani.

De drabbade patienterna kännetecknas av en hög förekomst av samtidiga psykiatriska och fysiska sjukdomar, vilket försämrar den totala upplevelsen av sjukdomen och patientens deltagande i ett normalt socialt liv.

Detta är en av anledningarna till att sjukdomen orsakar ökad dödlighet bland unga människor, särskilt död genom självmord.

Det är svårt att ställa en korrekt diagnos på bipolär sjukdom i klinisk praxis. Oftast börjar sjukdomen med en depressiv episod som liknar en unipolär depression (depression utan mani).

Dessutom finns det för närvarande inga kända biomarkörer som kan upptäcka denna störning i laboratoriet. Därför spelar den kliniska bedömningen av en psykiater en nyckelroll i diagnosen.

Precis som alla andra sjukdomar, psykiska eller fysiska, har de sina orsaker. När det gäller manodepressiva sjukdomar är dessa orsaker oftast genetiska och miljömässiga faktorer.

Manodepressiva sjukdomar har i själva verket två motsatta poler: den olyckliga och ångestfyllda depressionen och den spektakulära manin.

Just sådana sjukdomar, med ett brett spektrum av yttringar, kan påverkas starkt av genetiska faktorer och miljöfaktorer.

Miljömässiga faktorer

Det är miljöfaktorerna som kan ha ett stort inflytande på personlighetsutvecklingen hos den som lider av manodepressiv sjukdom.

Begreppet "miljöpåverkan" avser särskilt användning av alkoholhaltiga eller psykotropa ämnen. Droger och alkohol är ansvariga för den efterföljande destabiliseringen av patientens psyke.

En sådan destabilisering bidrar i hög grad till uppkomsten av en sjukdom som individen kan vara genetiskt predisponerad för.

Till de yttre miljöfaktorerna hör utan tvekan så kallade psykopatologiska influenser.

Det handlar om händelser i samband med familjedysfunktion, en oharmonisk barndom och tillhörande uppfostran, psykologisk stress, långvarigt förtryck, aggression eller mobbning.

Kronisk somatisk sjukdom och ohälsa, särskilt i samband med smärta och rädsla för livet, kan också ha en betydande inverkan på utvecklingen av psykoser.

Bipolära störningar uppträder hos människor särskilt i tidig vuxen ålder eller i tonåren som ett resultat av möjliga miljöpåverkan som upplevts särskilt under barndomen.

Många patienter har en tidigare manifestation av manodepressiva störningar relaterade till sexuella övergrepp i barndomen.

På samma sätt påverkas problem med arbetslivet i hög grad av sjukdomen. Sjukdomsförloppet försämras och det finns en ökad mottaglighet för självmordsförsök eller självmordstankar.

Det finns ett sämre svar på farmakologisk behandling i vuxen ålder.

En annan miljöutlösande faktor för manodepressiv psykos är psykologisk stress.

Stress är kroppens svar på påfrestande stimuli (stressorer). Kroppen svarar med försvarsmekanismer och dess mål är att upprätthålla kroppsbalansen och förhindra skador eller dödsfall i kroppen.

Varje person utsätts för stressande situationer individuellt. Men om alltför många stressande situationer ackumuleras kan organismen inte hantera dem. Ofta är det ohanterlig stress som leder till psykologisk destabilisering, vilket kan leda till allvarliga psykiatriska sjukdomar som bipolär affektiv psykos.

Genetiska faktorer

Genetiska faktorer är för närvarande den mest studerade orsaken till manodepressiv sjukdom.

Det finns en viss genetisk predisposition som har stor betydelse för uppkomsten av manodepressiva tillstånd.

Om minst en förälder har sjukdomen är sannolikheten att barnet utvecklar manodepressivitet 15-30%. Om två nära släktingar har sjukdomen är risken så hög som 75%.

Hos enäggstvillingar är sannolikheten för att utveckla manodepressiv sjukdom ca 70% för båda barnen.

Serotonin

Serotonin är ett av de viktigaste och mest betydelsefulla ämnena som ansvarar för neurotransmissionen i hjärnan, de s.k. signalsubstanserna. Det är inblandat i regleringen av många fysiologiska processer som t.ex. känslor, kognition och regleringen av dygnsrytmen, den s.k. inre klockan.

Patologiska nivåer av serotonin på grund av genetiska anlag eller orsakade av yttre faktorer är orsaken till humörsvängningar vid psykiatriska störningar.

Serotonin är emellertid en mycket välstuderad molekyl och dess exakta verkan är välkänd. Därför skulle den kunna utgöra grunden för behandling av dessa störningar. Det är serotoninreceptorerna som är verkningsplatserna för läkemedel vid många neurologiska och psykiatriska sjukdomar.

Den bipolära patienten lider av mycket påtagliga humörsvängningar, som i den maniska fasen yttrar sig i överdriven optimism, en känsla av att vara viktig för sig själv, stort självförtroende, fysisk och mental uttrycksfullhet med snabb talhastighet. Han upplever inte utmattning trots ett minskat sömnbehov.

Samtidigt är han aggressiv, agerar impulsivt utan att tänka igenom sina handlingar, har nedsatt omdöme och koncentration. Han blir snabbt irriterad, beter sig ofta olämpligt och fattar förhastade beslut.

Omvänt, när han blir deprimerad, upplever han långvarig sorgsenhet. Han har markanta förändringar i aptit och sömnstörningar.

Han har perioder av gråt, är pessimistisk till apatisk, lider av skuldkänslor och obetydlighet. Han har oförklarlig smärta och tänker ofta på döden eller självmord.

Det finns flera typer av bipolära och relaterade störningar. De kan innefatta mani (eller hypomani) och depression. Symtomen orsakar oförutsägbara förändringar i humör och beteende, vilket leder till avsevärd ångest och svårigheter i livet.

Klassificering av bipolära affektiva störningar:

• Vid bipolär sjukdom I uppträder minst en manisk episod, som kan föregås eller följas av en hypomanisk eller egentlig depressiv episod. I vissa fall kan manin leda till att patienten blir verklighetsfrånvänd, vilket kallas psykos och är ett akut tillstånd inom psykiatrin.
• Bipolär sjukdom II kännetecknas av minst en egentlig depressiv episod och minst en hypomanisk episod, men ingen manisk episod.
• Cyklotymt syndrom är ett tillstånd som kännetecknas av flera på varandra följande perioder med hypomana symtom och perioder med depressiva symtom (dock mindre allvarliga än egentlig depression) under minst två år (eller ett år hos barn och ungdomar).
• Andra typer är bipolär sjukdom och relaterade störningar som utlöses av vissa droger eller alkohol eller till följd av ohälsa, t.ex. Cushings sjukdom, multipel skleros eller stroke.

Bipolär sjukdom II är inte en mildare form av bipolär sjukdom I, utan en separat diagnos.

Maniska episoder vid bipolär sjukdom I kan vara allvarliga och farliga. Personer med bipolär sjukdom II är dock deprimerade under längre perioder, vilket är mer riskfyllt när det gäller självskadebeteende.

Depression

Alla har någon gång under sin livstid drabbats av en kortvarig depression på grund av stress, arbetssvårigheter, en nära anhörigs död, ett uppbrott, skolproblem eller traumatiska upplevelser.

För det mesta försvinner dock alla dessa symtom med tiden och personen återfår sitt psykiska och fysiska välbefinnande.

Men om en person som lider av depressiva tillstånd inte kan ta sig ur dess påverkan på längre sikt kan han eller hon anses ha en depressionssjukdom.

Den klassiska depressionen orsakas dock av patologiska förändringar utöver den miljöpåverkan som människor utsätts för dagligen.

Depression klassificeras i fackkretsar som en stämningsstörning, även om den inte bara förändrar den drabbades sinnesstämning.

Depressionen uppslukar hela människan, från kropp och själ till en total förändring av personligheten och relationen till omgivningen.

Det är därför viktigt att i tid och på ett korrekt sätt identifiera symtomen på denna allvarliga psykiatriska sjukdom i dess tidigaste skede och att säkerställa en korrekt diagnos och efterföljande behandling.

Depressionssymtomen kan vara mycket komplexa och variera från patient till patient. För deprimerade personer finns det en allmän regel för hur symtomen yttrar sig. De omfattar känslor av sorg, hopplöshet och minskat intresse för saker och ting.

Symtomen är långvariga och påverkar ofta personens intimsfär, såväl socialt som i familjen och på arbetet.

De vanligaste symtomen på klinisk depression är

• Nedstämdhet - Drabbade patienter upplever nedstämdhet dagligen eller framstår som deprimerade i sitt beteende för andra. De känner ofta hjälplöshet och hopplöshet, vilket kulminerar i ångestfyllda gråttillstånd. Vissa har skuldkänslor och sänkt självkänsla.
• Viktförändring - Patienter med depression har ökad eller minskad aptit. De går upp eller ner cirka 5% av sin vikt var fjärde vecka. Patienter med mildare depression tenderar att bli fetare, medan de med svårare depression tenderar att gå ner i vikt betydligt.
• Förlorat intresse för dagliga aktiviteter - De drabbade patienterna förlorar helt intresset för aktiviteter och saker som de brukade göra eller njuta av regelbundet. Vissa patienter förlorar glädjen i saker som brukade ge dem glädje.
• Förlust av hygienvanor - Vid svåra former av depression förlorar de drabbade patienterna grundläggande hygienvanor och försummar sin hygien.
• Trötthet - Deprimerade personer brukar klaga över energilöshet och trötthet.
• Sömnstörningar - Ett tecken på depression är ofta sömnlöshet eller det motsatta, vilket kännetecknas av att deprimerade patienter behöver för mycket sömn.
• Depression eller psykomotorisk hyperaktivitet - Deprimerade patienter är extremt upprörda och lättretliga. Andra är å andra sidan extremt lugna, långsamma i tal och rörelse.
• Svårigheter med koncentration, minne och tänkande - Deprimerade patienter har märkbara minnesproblem, förlorar förmågan att koncentrera sig eller lösa problem rationellt. De kan inte fatta självständiga beslut och deras livssyn försämras alltmer mot negativa tendenser.
• Känslor av skuld, värdelöshet eller hjälplöshet - Patienterna lider vanligtvis av ständiga skuldkänslor och grubblar över det förflutna. De grubblar över tidigare felsteg och hur de oåterkalleligen ska rättas till. De upplever känslor av hjälplöshet och värdelöshet. Patienten förlorar förmågan att kämpa med sig själv och har ofta självdestruktiva tankar.
• Tankar på döden - De som förlorar lusten att kämpa med sig själva har ofta självmordstankar. De tänker allt oftare mer på döden än på att ta sig ur de svårigheter de upplever. Vissa har självmordstankar, andra har gjort självmordsförsök. Vissa har planerat i förväg och agerar enligt en plan, andra har ingen plan och agerar impulsivt.

Ett vägledande samtal mellan terapeuten och patienten och dennes anhöriga är avgörande för en korrekt diagnos av bipolär sjukdom.

Genom att ställa detaljerade och förutbestämda frågor kan terapeuten avgöra vilken psykologisk störning patienten har och i vilket skede han eller hon befinner sig.

En sådan psykiatrisk bedömning innebär, förutom samtal om tankar, känslor och beteendemönster, att man fyller i en psykologisk självskattning eller ett frågeformulär.

Så kallad mood mapping är en metod där patienten dagligen registrerar sitt humör, sina sömnmönster eller andra faktorer som kan vara till hjälp för att ställa diagnos och hitta rätt behandling.

Det är dock bara tjugo procent av patienterna med bipolär sjukdom som har en depressiv episod som får diagnosen bipolär sjukdom under det första behandlingsåret.

Detta beror på att den maniska fasen av sjukdomen kan vara fördröjd. Ibland känns den inte igen vid diagnostillfället av patienten eller patientens närstående, som förser läkaren med ytterligare och mer objektiv information om patientens beteende i vardagen.

Dessutom finns det en tidsfördröjning på upp till 5-10 år mellan uppkomsten av de första symtomen på sjukdomen och diagnosen av sjukdomen.

De så kallade diagnostiska kriterierna för bipolär sjukdom används för att objektivt bedöma störningen.

Psykiatern jämför patientens symtom med kriterierna för bipolär sjukdom och relaterade sjukdomar i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) som publiceras av American Psychiatric Association.

Undersökning av neurofysiologiska markörer som en genetisk risk för bipolär depression är nu möjlig med hjälp av neuroimaging-tekniker.

Neuroimaging är en ny medicinsk teknik som använder en rad olika metoder för att direkt eller indirekt avbilda hjärnans struktur och funktion.

De vanligaste differentialdiagnoserna som är viktiga att särskilja är andra psykiatriska diagnoser som schizofreni, ångestsyndrom, substansmissbruk och personlighetsstörning (psykopati).

Diagnos hos barn

För att diagnostisera barn och tonåringar med bipolär sjukdom används samma kriterier som för vuxna. Men symtomen hos barn och tonåringar har ofta olika mönster och passar kanske inte in i de diagnostiska kategorierna.

Hos barn kan bipolär sjukdom förväxlas med ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) och oppositionellt trotssyndrom.

Ibland kombineras dock dessa sjukdomar, och då är diagnosen mycket mer utmanande.

Bipolär affektiv sjukdom är en sjukdom som följer en person under hela livet. Därför förekommer också perioder av mani och depression cykliskt under hela livet.

Mellan dessa perioder av extrema humörsvängningar är de flesta patienter symtomfria. En liten andel av patienterna har kroniska symtom, oavsett hur effektiv behandlingen är.

Om bipolär sjukdom diagnostiseras tidigt och sedan behandlas korrekt och långsiktigt har patienterna en chans att leva ett produktivt liv.

Utan behandling förvärras dock symtomen gradvis och blir ohanterliga. Patienterna faller ofta tillbaka i missbruk eller tar till självskadebeteende med självmordstankar och självmordsförsök.