Behandling av hypofysadenom: läkemedel eller kirurgi?

Den medicinska behandlingen kräver samarbete mellan flera specialister, nämligen neurokirurg, öron-näsa-halsläkare (ÖNH), endokrinolog och strålningsonkolog.

Effektiv behandling består av antingen neurokirurgi, medicinering och strålning mot tumören, eller en kombination av dessa metoder. Syftet med behandlingen är att avlägsna tumören och återställa balansen i kroppens hormoner.

Kirurgisk behandling

Neurokirurgi är särskilt nödvändigt i situationer där hypofystumören trycker på synnerverna eller om det är ett funktionellt adenom som producerar stora mängder av vissa hormoner.

Två huvudsakliga neurokirurgiska metoder används.

Endoskopisk transnasal transsfenoidal metod

Tumören avlägsnas med en mycket speciell metod där det inte är nödvändigt att utföra en kraniotomi, dvs. att öppna patientens skalle. Man närmar sig tumören genom näsan och bihålorna.

Fördelen med denna operation är att ingen annan del av hjärnan skadas under operationen. Ärret är så litet att det knappt syns.

Begränsningarna för detta ingrepp är adenom som är för stora eller som växer in i de omgivande hjärnstrukturerna.

Klassisk öppen transkraniell metod (kraniotomi)

Tumören avlägsnas kirurgiskt genom ett hål i skallen. Förfarandet är något mer riskfyllt, men är den enda lösningen för jätteadenom eller annan medicinsk kontraindikation mot transfenoidal metod.

Strålning

Strålbehandling baseras på bestrålning av tumören med en högenergikälla av radioaktiv strålning. Den används vanligtvis efter operation för att stabilisera bädden efter tumörborttagning eller som en fristående behandlingsmodalitet.

Den används också för återkommande tumörer som växer tillbaka efter kirurgisk borttagning.

Den terapeutiska effekten och komplikationerna av denna behandlingsform är inte omedelbara. Det tar flera år att få effekt.

Metoderna för strålterapi inkluderar:

Stereotaktisk strålkirurgi

Detta är en enstaka applicering av en tunn radioaktiv stråle med mycket hög energi. Med hjälp av bildteknik bestäms exakt storlek, form och volym på den tumör som ska bestrålas.

Precisionen i ett sådant "snitt" är mycket hög, med en noggrannhet på 1 mm. Fördelen är att den omgivande friska vävnaden skyddas från strålningen. En hög effektiv stråldos skickas till tumören för att stoppa dess tillväxt.

Denna behandling använder en speciell teknik, nämligen en linjäraccelerator, cyberknife eller gamma-knife, som endast finns tillgängliga på vissa specialiserade center.

Extern strålbehandling

Vid extern strålbehandling används också radioaktiv strålning från en linjäraccelerator, men strålningen ges i serier och i mindre doser.

En komplett behandlingsserie tar flera veckor och ges antingen polikliniskt eller under sjukhusvistelse.

Nackdelen med denna typ av strålning är att omgivande organ, friska hypofysceller och hjärnvävnad eller nerver nära tumören kan påverkas.

Intensitetsmodulerad strålterapi (IMRT)

Vid denna typ av strålbehandling är strålarna speciellt utformade för att träffa så mycket av tumörvävnaden som möjligt och skona de omgivande friska cellerna.

Förutom strålarnas vinkel justeras även dosen, dvs. energin och effekten, till tumören. Fördelen är att de omgivande organen skyddas.

Protonstrålebehandling

Vid denna typ av bestrålning används positivt laddade joner, dvs. protoner, som har fördelen att de snabbt förlorar sin energi efter att ha träffat målet. Vävnaden bakom tumören påverkas därför inte av den starka strålningen.

Denna behandlingsmetod är ännu inte allmänt tillgänglig. Patienter skickas vanligtvis till specialiserade protoncentra.

Medicinering

Syftet med medicinering (dvs. behandling med läkemedel) är att blockera den ökade utsöndringen av vissa hormoner eller, om de saknas, att ersätta dem. Vissa typer av tumörer kan krympa efter lämplig behandling.

Behandling av prolaktinom

Prolaktinom är den vanligaste hypofystumören någonsin. Normala prolaktinnivåer varierar mellan 5-20 ng/ml. Vid prolaktinom är nivåerna förhöjda upp till 150 ng/ml, men kan vara extremt förhöjda upp till 10 000 ng/ml.

Produktionen av prolaktin blockeras av ett annat hormon, dopamin. Därför används substanser med liknande effekt som dopamin, nämligen kabergolin och bromokriptin, för att behandla prolaktinom. Efter behandling krymper tumören till och med för att försvinna.

Möjliga biverkningar är inte allvarliga och omfattar vanligtvis sömnighet, yrsel, illamående, täppt näsa, kräkningar, diarré eller förstoppning, förvirring och depression.

Behandling av överproduktion av ACTH (Cushings sjukdom)

När ACTH överproduceras stimuleras kroppens utsöndring av hormonet kortisol. Ett läkemedel som kontrollerar den överdrivna utsöndringen av kortisol från binjurarna är t.ex. ketokonazol eller osilodrostat.

De vanligaste biverkningarna är störningar i hjärtrytmen.

Behandling av överproduktion av tillväxthormon (STH)

Upp till tre typer av läkemedel finns tillgängliga för behandling av STH-utsöndrande adenom.

Den första typen är en somatostatinanalog, t.ex. oktreotid. Dess effekt är att minska produktionen av tillväxthormon och den kan också krympa tumören. Den injiceras en gång i månaden.

Det finns också en oral formulering av oktreotid som har liknande effekt. Den är ännu inte tillgänglig i vissa länder.

Biverkningarna omfattar illamående, kräkningar, diarré, magsmärtor, yrsel eller huvudvärk. Behandlingen främjar ibland bildandet av gallsten och kan också förvärra diabetes mellitus.

Den andra typen av behandling är somatostatinreceptorantagonister. Detta innebär i praktiken att de effekter som hormonet har på kroppens celler blockeras. Ett sådant läkemedel är pegvisomant. Dess allvarliga biverkning är leverskada.

Ett tredje möjligt läkemedel är dopaminagonister, liknande prolaktinomterapi.

Ersättning av hypofyshormon

Ibland kan tillväxten av själva adenomet orsaka minskad hormonproduktion eller så är hormonnivåerna låga till följd av neurokirurgi eller strålbehandling.

Desmopressin används till exempel som ersättning för vasopressin (ADH) i neurohypofysen.