Hur behandlas coxartros? Medicinering, motion till efter operation av leden

Varför påbörja behandling för coxartros så snart som möjligt?

Behandling av artrit måste påbörjas vid de första tecknen och bromsa eller stoppa den degenerativa processen i leden. Om den lämnas obehandlad och kroppens signaler ignoreras kan den destruktiva processen i höftleden utvecklas accelererat.

Förutom själva smärtan och rörelsebegränsningen i leden kan komplexa muskulära obalanser utvecklas i en persons muskuloskeletala system.

Vid smärta är analgetisk gång typiskt. Detta avser gång som "skonar" den skadade leden och lägger mer stress på den andra.

Långvarig överbelastning av den motsatta höftleden kan leda till snabb förslitning och artros i den andra, friska leden.

Det finns en felställning i ryggen och en sned bäckenställning, vilket i sin tur påverkar hållningen av bålen, axlarna och huvudet.

Efter en viss tidsperiod kan muskelsmärta uppträda även i de yttersta delarna av kroppen.

Behandling av coxartros

Behandling av höftartros är uppdelad i konservativ och kirurgisk.

Huvudmålet med artrosbehandling är att fördröja invasiv behandling, nämligen konstgjord höftprotes. Det beror alltid på patientens objektiva och subjektiva symtom och överenskommelsen med läkaren.

Vanligtvis används konservativ behandling. Därefter utvärderas resultaten för att avgöra om det är lämpligt och nödvändigt med kirurgi. Om patientens smärta är avancerad och akut rekommenderas ledbyte (endoprotes) omedelbart.

Konservativ behandling

Konservativ behandling fokuserar på att eliminera smärta, öka ledrörligheten, stärka försvagade muskler, slappna av överansträngda muskler, viktkontroll, modifiera fysisk aktivitet och lära ut korrekt ergonomi för arbete och normala dagliga aktiviteter.

De viktigaste företrädarna för farmakologisk behandling är analgetika, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel och kondroskyddande medel.

Behandlingen baseras på effektiv lokal näring av leden i form av hyaluronsyra, kollagen och andra kondroskyddande medel. Läkaren ger smärtfria injektioner direkt i den inre sidan av ledkapseln i den skadade leden.

Konservativ behandling innebär passiv terapi med hjälp av de positiva effekterna av fysioterapi såsom elektroterapi, fototerapi, ultraljud, termoterapi eller hydroterapi.

Valet av en viss typ av terapi beror alltid på den önskade effekten, som vanligtvis är analgetisk (smärtlindrande) och läkande (regenerativ).

Fysioterapi är en integrerad del av artritbehandling. Rehabilitering ordineras av läkaren både förebyggande och i den pre- och postoperativa fasen av behandlingen.

Coxartros är en av de vanligaste ortopediska diagnoserna som fysioterapeuter möter på polikliniker, sjukhus och rehabiliteringsinstitut.

Vid gemensamma sessioner slappnar fysioterapeuten av och mobiliserar patientens höft, sacroiliacaleden och lederna i halskotpelaren. Med mjuka och manuella tekniker påverkar och eliminerar han eller hon muskelspasmer.

Utför övningar med patienten, särskilt för att stärka och stabilisera sätesmusklerna och musklerna nära höftleden.

Coxartros och träning

Fysioterapeuten väljer ut specifika övningar beroende på målet med behandlingen och patientens hälsotillstånd. Övningarna varierar i den förebyggande fasen, den preoperativa fasen och den postoperativa fasen.

Efter operationen följer patienten vissa rörelseprinciper och restriktioner (inga korsade ben, lågt sittande, hög belastning på höftleden, överdriven rotation etc.).

Den vanligaste övningen är glute bridge, som används för att stärka sätesmusklerna.

Patienten ligger med hela ryggen och huvudet på en mjuk matta med benen böjda i knäna. Det finns inget utrymme mellan mattan och ryggraden. Benen är limmade till mattan längs hela sin längd och armarna är löst placerade bredvid kroppen. Regelbunden diafragma- och bukandning observeras.

Med en utandning lossar patienten gradvis kotorna från mattan kota för kota och lyfter bäckenet mot taket. Han drar ihop och engagerar sätesmusklerna.

Patienten stannar kvar i den högre positionen. Han andas in och ut flera gånger i revbenen, men tillåter inte sammandragning av glutealmusklerna.

Med en utandning lägger sig patienten sedan långsamt och mjukt tillbaka på mattan i utgångsläget och slappnar av i sätesmusklerna. För att övningen ska vara säker kan patienten placera en mjuk gymnastikboll eller kudde mellan låren för att förhindra överdriven adduktion och korsning av benen.

En variant av denna övning för att stärka både sätesmusklerna och lårets abduktorer (utan vikt) är att använda den övre sätesbryggans position, varvid knäna samtidigt dras isär (groda) medan sätesregionen kontraheras.

Vi för sedan mjukt ihop knäna igen till höftledens nivå. Det är tillrådligt att öva mot lätt motstånd (motståndsduk av gummi eller terapeutens händer som lätt motverkar utövarens rörelse).

Återigen förblir axelbladen limmade på mattan under hela övningen. Uppmärksamhet ägnas åt diafragmatisk bukandning (andning till sidorna av de nedre revbenen).

Samråd med en terapeut rekommenderas för att göra behandlingen mer effektiv och för att undvika misstag under övningarna. Terapeuten kommer att förbereda övningar som är skräddarsydda för patienten, hans / hennes diagnos och målet med behandlingen.

Biologisk behandling

Biologisk behandling är den senaste typen av konservativ behandling. Den används inte ofta på grund av sin kostnad.

Den innebär att man tar kroppens egna stamceller från fett, som injiceras direkt i den skadade leden. Dessa har förmågan att reparera, regenerera celler och vävnader i kroppen.

Patienter med artrit av grad I och II skattade subjektivt sin förbättrade hälsa i frågeformulär. Cirka 65% av patienterna upplevde en minskning av smärtan och en viss förbättring av rörligheten i den skadade leden 6 månader efter ingreppet.

Behandlingen är mer effektiv och har en mer bestående effekt ju mer den tillämpas i ett lägre stadium av artros.

På grund av framsteg inom utveckling och medicin tror man att biologisk terapi kan vara den mest effektiva formen av artrosbehandling i framtiden.

Höftprotes

Endoprotes, en höftprotes, är indicerad när tillståndet inte har förbättrats med konservativ behandling. Det rekommenderas ofta för högre grader av artrit och svår smärta.

Den vanligaste orsaken till höftledsbyte är coxartros.

Endoproteser är tillverkade av titan, kobolt eller krom. Dessa material har en lång livslängd. Det finns två typer av proteser, nämligen partiell och total protes.

Vid partiell ersättning ersätts den skadade delen av leden. Vid total ersättning ersätts båda delarna av ledytorna.

Moderna tider erbjuder ett stort urval av implantat. Detta gör det möjligt för läkare att välja en lämplig typ av endoprotes för varje typ av funktionshinder.

Implantat är indelade i:

• cementerade
• ocementerade
• hybrid

En cementerad ersättning med bencement är slätare på ytan och fullt belastningsbar strax efter operationen. Nackdelen är att den måste bytas ut så småningom. Kirurgen skulle då ha svårare att komma åt den.

Den används därför främst på äldre och inaktiva patienter.

En ocementerad protes, å andra sidan, är skrovlig på ytan och den stabila förankringen sker gradvis. Nackdelen är att det är omöjligt att belasta protesen fullt ut strax efter operationen.

Det är dock ett enkelt kirurgiskt alternativ för eventuell ersättning i framtiden. Det är lämpligt för yngre och mer aktiva patienter.

Vid hybridproteser fixeras varje benkomponent individuellt på ett annat sätt.

Återhämtning och komplikationer

I de flesta fall är återhämtningen efter höftledsplastik enkel och smärtfri. Både patienten och terapeuten försöker se till att den "nya" leden kan användas fullt ut så snart som möjligt efter operationen.

Patienten kan uppleva ömhet i musklerna runt höftleden i form av muskelobalans. Detta kan dock korrigeras relativt snabbt med rätt rehabilitering. Kroppen och de omgivande strukturerna i leden vänjer sig gradvis vid den nya leden.

Möjliga komplikationer är förknippade med allmän och lokal anestesi, som vid andra kirurgiska ingrepp. Lokala komplikationer är minimala men möjliga. De kan omfatta postoperativ dislokation av endoprotesen, infektion eller neuromuskulära störningar i det opererade området.

Rehabiliteringen påbörjas omedelbart på operationsdagen. Den utförs med hjälp av sjukgymnaster som använder rehabiliteringshjälpmedel som motorskenor, löpband eller överbollar och gymnastikbollar.

I stående tränas patienten att gå med två käppar på ett plant underlag. När detta behärskas utökas avståndet gradvis och man lär sig att gå i trappor.

Under de första 6 veckorna efter operationen (varav ca 2 veckor på sjukhus) sker en anpassning och läkning av den opererade leden. Under denna tid får patienten inte belasta extremiteten fullt ut och bör gå med hjälp av kryckor.

Genom att långsamt belasta den opererade sidan blir patienten av med kryckorna. Patienten tränar med sjukgymnasten från operationsdagen på sjukhuset och därefter under möten på rehabiliteringskliniken.

Resultatet är en fullständig återgång till livet.