Vad är abdominal diastas: orsaker, symptom. Övningar för hemmet som både förebyggande och lösning?

Vid diastas är musklerna i rectus abdominis (musculus rectus abdomini) åtskilda från varandra vid bukens mittlinje (linea alba).

När musklerna har separerats och frigjorts täcks de inre organen endast av peritoneum (bukorganens säck), subkutant fett och hud.

Stabiliteten i kroppens mittpunkt, bålens mekanik, bäckenets stabilitet och skyddet av bukens inälvor störs.

Diastas är en muskuloskeletal störning som oftast uppstår hos kvinnor till följd av graviditet och förlossning.

Mer än hälften av alla kvinnor som föder barn drabbas av diastas efter förlossningen.

Det kan dock även förekomma hos vuxna män eller nyfödda barn.

Etiologin för bukdiastas tillskrivs i vissa studier medfödd överdriven laxitet (löshet) i ligamenten och efterföljande förlust av styrka i bukligamentlinjen (linea alba).

Den vanligaste faktorn för utveckling av diastas är graviditet. Som ett resultat av hormonella influenser under graviditeten, ökningen av livmodervolymen och sträckning av kroppens mjuka strukturer, sträcks de raka vänstra och högra magmusklerna isär.

Postpartum diastas.

I vissa fall kan det vara resultatet av snabb viktökning, fetma och överdrivet försvagade magmuskler.

I andra fall kan det vara en ökning av bukhålan på grund av en annan organisk sjukdom, t.ex. ascites i buken.

Ibland är det å andra sidan resultatet av överbelastning och distorsion av bukmuskelstrukturen på grund av felaktig teknik eller överdriven träningsintensitet.

De vanligaste faktorerna vid utveckling av abdominell diastas:

• Graviditet och förlossning
• Förälder över 35 år
• Flera föräldrar
• Hormonell påverkan
• Viktökning
• Fetma
• Försvagad muskulatur i bukväggen
• Brist på kompensatorisk fysisk aktivitet
• Överbelastning och förvrängning av magmusklerna
• Mekanisk skada, skada, trauma

Om magmusklerna är åtskilda försvagas samtidigt kroppens stödsystem.

Om diastasen inte behandlas kan den öka risken för problem med ryggradens stabilitet och rörlighet, muskelobalans i ryggraden, risken för felaktiga andningsmönster samt risken för bukprotrusion och bukbråck.

Eftersom bukmuskulaturen är nära funktionellt relaterad till bäckenbotten, diafragman och de djupa ryggmusklerna, störs kroppens djupa stabiliseringssystem.

Diastas är ofta förknippat med ryggsmärta och instabilitet, särskilt i ländryggen och bäckenregionen.

Om diastasen inte behandlas kan det leda till mag-tarm- och matsmältningsbesvär, urininkontinens eller störningar i menstruationscykeln, t.ex. smärtsam menstruation.

De vanligaste manifestationerna av abdominal diastas är:

• Lös bukvägg
• Ryggsmärta
• Smärta i bäckenet
• Nedsatt rörlighet i bålen
• Försvagat bäckenbotten
• Problem med matsmältningen
• Urininkontinens
• Störningar i menstruationscykeln

När orsaken till diastas har diagnostiserats får patienten råd om lämpliga rörelsevanor för dagliga aktiviteter. Patienten utbildas i diafragmaaktivering och medvetenhet om magmusklerna.

Hantering av tunga laster och isolerad ansträngande magmuskelträning (sit-ups, plankan) bör undvikas. Långsam uppresning över höften rekommenderas, inte en svängande rörelse av sit-up-typ.

Sträckningen av rectus abdominis-muskeln kan fastställas genom palpation (beröring). Läkaren eller terapeuten palperar de mediala innerkanterna av rectus abdominis-muskeln vid bukens mittlinje (linea alba).

Om gapet mellan musklerna är mer än 2 cm kan det röra sig om abdominell diastas. I de högre stadierna av abdominell diastas kan muskelgapet vara så stort som 10 cm.

De grundläggande diagnostiska procedurerna inkluderar mätning med ett speciellt måttband eller skjutmått. När det gäller diastas är detta en exakt mätning av bredden på bukmuskelavståndet.

Abdominal diastas kan endast bestämmas genom aspiration (blickundersökning) hos individer med mycket lite subkutant fett.

Som en objektiv diagnostisk metod kan ultraljud, datortomografi eller magnetisk resonanstomografi användas för att se kroppens mjuka strukturer i detalj. Den lämpliga typen av diagnostisk procedur bestäms av den undersökande läkaren.

Självundersökning av abdominal diastas

Hemundersökningen består av att ligga på rygg med benen böjda i knäna och fötterna på en matta. Stöd huvudet med en hand och observera bukväggen med ögonen.

Tryck på bukväggen ovanför naveln med fingertopparna på den andra handen. Om fingrarna går in djupare och gapet mellan vänster och höger rectus abdominis-muskler är större än 2-2,5 cm, kan det finnas en diastas.

I detta fall rekommenderas konsultation och professionell undersökning av en läkare.

Diastas under graviditet och efter förlossning

Under graviditeten sker ett stort antal fysiologiska förändringar i den kvinnliga organismen på grund av hormoner. En av dem är lossningen av bukväggen på grund av sträckningen av kroppens mjuka strukturer.

Abdominal diastas upplevs av en betydande andel kvinnor som föder barn. Hos vissa kvinnor kvarstår abdominal diastas under lång tid efter förlossningen.

Fascian i buken (linea alba) kan lossna eller gå sönder vid dragning. De inre delarna av musculus rectus abdominis ligger på avstånd från varandra. Det område där avståndet är störst är vanligtvis naveln.

Diastasen i sig är dock inte smärtsam för kvinnan.

En lös bukvägg har ett stort inflytande på minskningen av bäckenets stabilitet, ryggraden och försvagningen av bäckenbottenmusklerna. Det rekommenderas därför att genomgå omfattande rehabilitering efter förlossningen, vars grundläggande innehåll är träning med en fysioterapeut.

För en framgångsrik konservativ behandling är det viktigt med regelbundna hemövningar och att träningsåtgärderna följs.

Med stabilitet och styrka i mage, ryggrad och bäcken kan en kvinna minska risken för inkontinens och ryggsmärta i klimakteriet.

Träning som förebyggande och behandling av diastas

Förebyggande av diastas är regelbunden aktivering av bukväggen innan barnet föds.

Studier bekräftar att regelbunden träning av bukväggen före befruktningen minskar risken för diastas. Om diastas uppstår efter förlossningen är det också större sannolikhet för snabbare regenerering av de mjuka strukturerna.

Diastolisk andning och förstärkning av bukväggen

Den här övningen kan verka enkel vid första anblicken, men det är den inte. Startpositionen är liggande på rygg på en mjuk matta. Benen är böjda i knäna och fotsulorna är fastlimmade i mattan.

Huvudet är i en tänkt förlängning av ryggraden och axlarna vilar löst på mattan.

Det ska inte finnas något utrymme mellan mattan och ryggraden. Placera handflatorna på de sista revbenen - på utsidan av nedre buken. Handflatorna används för att kontrollera rätt teknik för övningen. Det rekommenderas att stänga ögonen för att bättre uppfatta andningen och händernas rörelse.

Andas in i diafragman och buken, vi försöker sprida revbenen i sidled från varandra och skapa ett imaginärt däck som växer runt buken. Med handflatorna kontrollerar vi den diafragmatiska andningen i sidled.

Försök att hålla bröstkorgens rörelse minimal. Inandning, med intra-abdominalt tryck, håll i några korta sekunder. Utandning, slappna av bukväggen och återgå till originalpositionen. Andningen är jämn och långsam.

En svårare version av övningen är tekniken för diafragmatisk andning och medvetenhet om intra-abdominellt tryck under inandning och utandning samtidigt.

Det primära målet med övningen är att hålla bukväggen fast och aktivera diafragman under hela den kontinuerliga andningen. Efter några inandningar och utandningar är bukmusklerna sedan helt avslappnade.

Glute bridge med diafragmatisk andning

Startpositionen är liggande på rygg på en mjuk matta. Fötterna är i full längd på mattan och knäna är böjda. Händerna är placerade löst på mattan bredvid överkroppen, handflatorna nedåt.

Huvudet är i en tänkt förlängning av ryggraden och axlarna är naturligt placerade på mattan.

Genom att andas in i diafragman och de nedre revbenen lyfter vi samtidigt bäckenet från mattan upp mot taket. Vi aktiverar bukväggen, diafragmaandning. Vi spänner magmusklerna och håller toppositionen i några sekunder (några inandningar och utandningar).

Idealet är en samtidig isolerad sammandragning av glutealmuskulaturen (skinkmuskulaturen). Med en utandning slappnar vi sedan av muskulaturen och återgår långsamt kota för kota till grundpositionen tillbaka på mattan.

Alternativt placera hälen på marken

Startpositionen är liggande på rygg. Huvudet är i förlängning av ryggraden, axlarna sänks och placeras på mattan. Armarna är löst bredvid kroppen. Handflatorna placeras på de nedre revbenen på båda sidor.

De nedre extremiteterna lyfts uppåt så att fötter och knän inte vidrör mattan. De nedre extremiteterna är naturligt böjda i knälederna i luften. Höftlederna bildar en tänkt rät vinkel med överkroppen.

Det finns inget utrymme mellan mattan och ryggraden.

Med ett andetag aktiverar vi den diafragmatiska sidoandningen. Vi blir medvetna om det intraabdominella trycket och spänner bukväggen. Vi placerar långsamt en av extremiteterna med hälen på mattan och återgår sedan långsamt till sömn mjukt i luften.

Under rörelsen av extremiteten håller vi bukväggen stabil, andas mjukt och håller fast med handflatorna. Vi slappnar sedan av musklerna och upprepar övningen medan vi rör den motsatta nedre extremiteten.