Behandling av urininkontinens: vilka läkemedel hjälper? + andra alternativ

Insikt om problemet, diagnos och efterföljande behandling av urininkontinens är av stor och komplex betydelse för de drabbade patienterna.

I vissa fall leder behandling av inkontinens till att problemet med urinläckage helt försvinner. I andra, oftast kroniska fall, fungerar behandlingen som en lindring av urinläckagets svårighetsgrad.

Lämplig och målinriktad behandling minskar eller eliminerar problemet med urinläckage. Dessutom hjälper den patienterna mentalt och socialt, dvs. förbättrar deras livskvalitet.

Det finns flera olika behandlingsalternativ för inkontinens, nämligen

• Regimbehandling (konservativ)
• Farmakologisk behandling - behandling med läkemedel
• Kirurgisk behandling

Valet av lämplig metod eller kombination av dessa metoder beror alltid på den specifika typ och grad av inkontinens som patienten har diagnostiserats med, samt på patientens ålder och allmänna hälsotillstånd.

Den behandling som är förstahandsvalet är vanligtvis den som är minst invasiv och har minst potentiella biverkningar.

Regimbehandling (konservativ)

Regimbehandling är avsedd att innebära en förändring av patientens nuvarande förhållningssätt och upplevda funktion. Den omfattar livsstilsförändring, motion och bäckenbottenstärkning.

Regimbehandling är viktigast och ger bäst resultat vid ansträngningsinkontinens.

Livsstilsförändring innefattar viktnedgång, rökstopp, optimering av det dagliga vätskeintaget, schemalagd miktion eller toaletträning. Detta är de viktigaste stegen för att minska förekomsten och försämringen av inkontinenssymtom.

Blåsträning är också en av behandlingarna mot inkontinens. Det innebär att man medvetet håller kvar urin hos patienter som är vana att kissa ofta. Detta ökar blåsans kapacitet och minskar kontraktiliteten i dess muskler.

En serie övningar för att stärka bäckenbottenmusklerna, så kallade Kegelövningar, är också mycket effektiva. Patienterna lär sig att medvetet dra ihop bäckenbottenmusklerna före och under varje ökning av buktrycket, till exempel vid hosta.

Syftet är att förbättra stödet och funktionen i urinröret, särskilt hos kvinnor som av egen kraft kan dra ihop bäckenbottenmusklerna och därmed klämma åt urinröret.

För att uppnå resultat är övningarnas intensitet och regelbundenhet särskilt viktiga.

Tabell: Exempel på tidsbesparande och fysiskt krävande övningar för att stärka bäckenbotten

För kvinnor som vill undvika operation och som inte kan följa regimåtgärder som regelbunden motion och livsstilsförändringar finns det möjlighet att använda vaginala kontinenspessar.

De används framför allt för kvinnor med ansträngningsinkontinens.

Farmakologisk behandling

Flera grupper av läkemedel används vid behandling av urininkontinens. Vid valet av lämpligt läkemedel tas hänsyn till den specifika typen av inkontinens, patientens allmänna hälsotillstånd, risken för biverkningar och om patienten tar andra läkemedel.

Farmakologisk behandling ska alltid föregås av en regim. Endast om denna misslyckas kan användning av läkemedel övervägas.

För vissa läkemedel kan det ta flera veckor innan den slutliga effekten av behandlingen visar sig. Patienterna bör varnas för att inte avbryta behandlingen godtyckligt och utan att rådgöra med sin läkare.

Farmakologisk behandling hjälper i första hand till att lindra symtomen på inkontinens.

Tabell över läkemedel som används för att behandla ansträngnings- och trängningsinkontinens

Den första gruppen läkemedel är antikolinergika, även kallade antimuskarinika. De används vid trängningsinkontinens och är förstahandsval.

Antikolinergika verkar direkt på musklerna i urinblåsan (detrusor) och ökar urinblåsans kapacitet. Detta leder till en minskning av trängningen, miktionsfrekvensen och, i liten utsträckning, miktionsfrekvensen under natten.

De vanligaste biverkningarna av antikolinergika är muntorrhet, huvudvärk, dimsyn, långsammare matsmältning till förstoppning, sömnighet och förvirring.

I händelse av betydande biverkningar med första generationens antikolinergika, byt till andra generationens antikolinergika.

β3-adrenerga receptoragonister används vid behandling av trängningsinkontinens. De verkar direkt på blåsans muskulatur (detrusor).

De används vanligen i fall där antikolinerg behandling inte tolereras eller är möjlig för patienten.

Bland biverkningarna märks särskilt blodtrycksstegring. De ska därför inte ges till patienter med högt blodtryck.

Serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare används vid behandling av ansträngningsinkontinens. Deras effekt är att stärka urinrörets sfinkter, vilket ökar dess motståndskraft och lindrar symtomen på urinläckage.

Hormonella läkemedel från östrogengruppen används i låga doser hos kvinnor med slapp vaginal slemhinna.

Kirurgisk behandling

Den tredje behandlingslinjen är kirurgisk behandling.

Detta inkluderar administrering av onabotulinumtoxin A, känt som Botox. Det injiceras i urinblåsans vägg, där det verkar på den neuromuskulära förbindelsen och hämmar urinblåsans irritabilitet.

Denna metod används vid trängningsinkontinens när farmakologisk behandling inte har hjälpt. Dess effekt är jämförbar med farmakologisk behandling, men utan behov av daglig administrering.

Injektionerna ges under narkos och man talar därför om en tredje linjens behandling.

Effekten kvarstår i cirka 9-12 månader och måste därefter upprepas. Riskerna med detta förfarande är framför allt ett tillfälligt problem med urinretention, förekomst av urinvägsinfektioner eller bildning av resturin.

Ett annat kirurgiskt behandlingsalternativ är nervstimulering av tibialisnerven. Tibialisnerven är den nerv som löper från insidan av fotleden längs underbenet till sakralnerverna.

Genom att stimulera denna nerv överförs retningar till de nedre urinvägarna. Detta förändrar urinblåsans känslighet och sammandragningsförmåga och därmed själva kissreflexen.

Nervstimulering rekommenderas för kvinnor med trängningsinkontinens som inte svarar på behandling med antikolinergika.

Sakral nervmodulering används också vid trängningsinkontinens. Detta är en process där en stimulator som implanteras i bäckenområdet används för att dämpa de överdrivna excitationer som uppstår i urinblåsan via blyelektroder.

Metoden är invasiv men effektivare än farmakologisk behandling och ger en långsiktig lindring av inkontinenssymtomen.

Det kirurgiska behandlingsalternativet för kvinnor med ansträngningsinkontinens är suburetral tejpimplantation. Detta är ett minimalt invasivt ingrepp där en prolene-tejp förs in under urinröret.

Tejpen placeras under den centrala delen av urinröret i en slinga eller horisontellt. Syftet är att ge stöd åt urinröret och se till att det sitter fast för att förhindra att det hänger sig och därmed urinläckage.

Ingreppet är mycket effektivt, särskilt under de första åren. På lång sikt (efter cirka 10 år) förlorar det sin effekt och symtomen på urininkontinens återkommer. Detta beror främst på att kvinnan försummar att ta hand om bäckenbotten och överanstränger den.

Alla vaginaloperationer påverkar den sexuella funktionen.

En viktig och integrerad del av urininkontinens är användningen av skyddande inkontinenshjälpmedel. Inkontinenshjälpmedel åtgärdar inte orsaken, de har endast en skyddande funktion.

Deras betydelse ligger i att de förbättrar patientens livskvalitet. Patienten känner sig skyddad och behöver inte oroa sig för att ett oväntat urinläckage ska orsaka besvär. Detta gör också att patienten kan integreras i det normala livet och utföra aktiviteter som vilken annan person som helst.

Inkontinenshjälpmedel har funnit sin plats särskilt hos kroniskt inkontinenta patienter, de som inte svarar på behandlingsregimer, inte är lämpliga kandidater för kirurgi eller inte samtycker till kirurgi.

Vid val av lämpligt hjälpmedel tas hänsyn till patientens kön, ålder, kroppsvikt, grad av rörlighet och urinläckagets intensitet.

Patienterna erbjuds hjälpmedel med graderad absorptionsförmåga, från låg absorptionsförmåga hos bindor eller inkontinensblöjor till hög absorptionsförmåga hos pull-ups, blöjor eller bindor för patienter som ligger på rygg.