ADHD: ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder) - orsaker, symtom

ADHD är en världsomspännande akronym för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Det är en specifik beteendepatologi som visar sig redan i unga år.

I artikeln kan du läsa om etiologi och uppkomstfaktorer, manifestationer, behandling av ADHD och mycket annan intressant information.

ADHD är en hyperkinetisk psykiatrisk störning. Förekomsten av ADHD hos barn i skolåldern uppskattas till 10-12%. ADHD diagnostiseras oftast mellan 6 och 9 års ålder i samband med att barnet börjar i skolan.

Pojkar är oftare drabbade.

ADHD kännetecknas av nedsatt koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga, nedsatt kontroll av känslomässiga impulser, inre rastlöshet och hyperaktivitet hos individen.

ADHD kännetecknas av en tidig debut. Manifestationerna uppträder hos barnet så tidigt som under de första sju levnadsåren.

Det finns en kombination av överaktivt beteende med uttalad ouppmärksamhet och oförmåga att upprätthålla en ihållande koncentration och uppmärksamhet på en enda aktivitet.

Ett karakteristiskt drag är också avsaknaden av motivation med en tendens för individen att byta aktivitet utan att slutföra den första aktiviteten/uppgiften. ADHD kännetecknas också av dålig arbetsorganisation och oordning i det dagliga livet.

Förloppet och symtomen beror dock på exakt vilken typ och form av ADHD som individen har.

Enligt litteraturen ska manifestationerna av ADHD vara tydliga före 7 års ålder och det beskrivna tillståndet ska pågå i minst 6 månader. Tillståndet får dock inte orsakas av någon annan möjlig psykisk störning hos barnet, som t.ex. ångestsyndrom, depression, humörstörning eller schizofreni.

Denna hyperkinetiska störning har ett kroniskt förlopp. Den kan kvarstå från barndomen till vuxen ålder och har vanligtvis en negativ inverkan på individens sociala anpassning. Enligt litteraturen utvecklas ADHD till vuxen ålder i mer än 50 % av fallen.

ADHD diagnostiseras ofta i början av skolgången, då barnet uppmanas att vara organiserat, samarbetsvilligt och fokuserat på skolaktiviteterna (uppgifter, inlämningsuppgifter, tolkning av läroplanen).

Etiologin bakom ADHD är multifaktoriell och komplex och innefattar genetiska, biologiska, psykosociala och externa faktorer.

Den primära riskfaktorn för ADHD är genetisk predisposition.

Genetiska faktorer har bekräftats av studier som visar att förekomsten av ADHD är högre hos förstagradssläktingar än hos befolkningen i stort, 24% mot 6%. En högre förekomst ses också hos andragradssläktingar.

Vissa studier bekräftar att ADHD förekommer hos 18% av de biologiska föräldrarna till barn med ADHD.

En högre prevalens har också observerats vid förekomst av psykiatriska störningar som depression, ångestsyndrom eller beroende av alkohol eller psykoaktiva substanser.

Ett samband mellan utvecklingen av ADHD och hälsokomplikationer under graviditet och förlossning, låg födelsevikt hos barnet och moderns användning av alkohol, nikotin och andra psykoaktiva substanser har rapporterats.

En möjlig bidragande faktor till uppkomsten av ADHD är felaktigt vald uppfostran, institutionsuppfostran, störd kvalitet på relationer i individens familje- eller skolmiljö.

Trots medicinska framsteg är den biologiska faktorn bakom ADHD fortfarande okänd. Det finns dock avvikelser i hjärnans prefrontala region. Dysreglering av hämmande aktivitet i den frontala regionen i individens hjärna är uppenbar.

Man misstänker också att vissa neurotransmittorsystem i kroppen inte fungerar som de ska.

Den grundläggande manifestationen av denna neurologiska utvecklingsstörning är en störning i barnets förmåga att vara uppmärksam. Förmågan att koncentrera sig och uppfatta en viss aktivitet under lång tid minskar.

Barnet uppvisar ofta hyperaktivitet och impulsivitet. En annan följd är att barnet ofta skadar sig till följd av ouppmärksamhet och överaktivitet.

Försämrade skolprestationer till följd av nedsatt förmåga att koncentrera sig och anpassa sig till vissa normer är också ett karakteristiskt drag. Barn och ungdomar med ADHD har ofta problem med att socialisera sig och anpassa sig till nya miljöer.

Det kan också finnas problem i relationen till föräldrar, syskon eller kamrater.

Om ADHD inte behandlas kan det senare i livet leda till någon form av aggressivitet och brottslighet.

ADHD är ofta kronisk till sin natur och drabbar ca 50% av alla vuxna. Dessa individer löper ökad risk för stress, oenighet i relationer, desorganisation eller försämrad social och ekonomisk status.

Möjliga manifestationer och symtom på ADHD:

• Oförmåga att koncentrera sig
• Oförmåga att koncentrera sig under längre tidsperioder
• Lätt att bli distraherad
• Glömmer bort att slutföra uppgifter
• Hyperaktivitet
• Impulsivt beteende
• Olämpliga reaktioner på stimuli
• Otålighet, distraherbarhet
• Svårigheter med tyst aktivitet
• Avbryter konversationer och hoppar in i tal
• Desorganisering av normala dagliga aktiviteter

Men barn med ADHD är också mycket känsliga och har sina egna starka sidor. De är ofta mycket kreativa, fulla av fantasi och har en egen rik inre värld.

Symptomen beror dock på exakt vilken typ och form av ADHD som individen har. Det finns tre grundläggande typer av ADHD för den icke-experterade allmänheten:

• Övervägande ouppmärksam
• Övervägande hyperaktiv
• Kombinerad form av ADHD

Diagnosen ställs oftast i tidig skolålder. De första symtomen uppträder vanligen vid 7 års ålder. Diagnosen ställs huvudsakligen av en psykiater.

Det diagnostiska förfarandet innebär en detaljerad bedömning av barnets beteende. Grunden är ett särskilt frågeformulär för klassificering av ADHD som är uppdelat i två huvudsakliga bedömningsdelar - ouppmärksamhet och hyperaktivitet. Bedömningsskalan finns i slutet av denna artikel.

Personen bör uppvisa de flesta (minst 6) av de viktigaste specifika symtomen för den aktuella typen och formen av ADHD.

Symtomen bör också störa individens dagliga liv vid diagnostisering av ADHD.

Symtomen på ADHD kanske inte är omedelbart uppenbara i en medicinsk miljö, och därför är diagnosen omfattande. Det innebär upprepade besök, särskilt när patologiska symtom förvärras eller återkommer.

Undersökningen bör bestå av en grundlig anamnesupptagning (medicinsk, personlig, skola/arbete och familjehistoria) och en intervju med patienten, föräldern eller partnern.

Innan en diagnos ställs måste den undersökande läkaren utesluta andra medicinska diagnoser som depression, ångest, schizofreni eller vissa sömnproblem.

En magnetröntgen av hjärnan kan utföras för att se hjärnområdets inre strukturer i detalj. EMG (elektromyografi), mätning av hjärnans elektriska impulser för eventuell förekomst av avvikelser, är också ett alternativ.

De flesta personer med ADHD kommer dock inte att upptäcka några problem vid en fysisk undersökning. En undersökning behövs dock för att utvärdera andra möjliga medicinska störningar som en del av en differentialdiagnos.

Myter om ADHD

Myt: Endast barn har ADHD

Även om den diagnostiska processen bör visa förekomsten av specifika ADHD-symtom vid 7 års ålder, förblir många individer odiagnostiserade upp i vuxen ålder. Föräldrarnas intresse och samarbete har stor betydelse för en tidig diagnos.

Det är inte troligt att en vuxen person med ADHD uppvisar ett överdrivet hyperaktivt beteende, utan snarare en inre rastlöshet, en oförmåga att upprätthålla uppmärksamhet och koncentration på en viss aktivitet.

Myt: Hyperaktivitet är alltid närvarande vid ADHD.

ADHD-störningar inkluderar många andra symtom under ADHD, baserat på vilka diagnosen delas in i flera typer.

Den uppmärksamhetsdominerade formen av ADHD uppvisar inte överdriven hyperaktivitet. En sådan individ beskrivs ofta som drömmande, ouppmärksam och ofta lättdistraherad av olika stimuli. Han eller hon kan också vara ouppmärksam, slarvig eller glömsk i dagliga rutiner.

Skattningsskala för ADHD

Tabell över symtom på distraherbarhet och ouppmärksamhet

Symtom på hyperaktivitet och impulsivitet i tabellen